WHISKYFATENS PÅVERKAN



Vid 1800-talets mitt började whisky att lagras på fat, dessförinnan hade whiskyn sålts direkt från destilleriet (cask strength).

Immature Spirits Act stiftades 1915 - all whisky i Skottland skulle ligga på fat minst 2 år för att få kallas whisky, 1916 utökades detta med 1 år.
Fr. o. m. 1916 skall all whisky ligga 3 år på fat.

Faten har betydelse eftersom 2/3 delar av smaken kommer från lagringen i faten och 1/3 del kommer från rådestillatet.
Ett fats livslängd är ca 50 år och varar för ca 3-4 lagringar.
När ett fat fyllts för tredje eller fjärde gången (refills), är fatet förbrukat utifrån sin sherry- och ekfatskaraktär, faten går då vidare till bl. a. blended industrin.

Ekfatens storlek och framför allt dess ursprung har en mycket stor betydelse för den slutliga produkten.
De flesta skotska maltwhiskys har varit lagrade på fat vars innehåll tidigare varit bourbon, sherry eller whisky.
Nya fat innehåller väldigt hög halt av tanniner och till skillnad från ex. vis fina franska viner som ska innehålla detta vill vi inte ha tanniner i whisky.

En federal lag i USA hjälpte den skotska whiskyindustrin genom att införa regler om att bourbon endast får vara lagrad på nya fat av amerikansk ek med en storlek av 50-60 gallons (190-225 liter).
Dessa fat blir därigenom oanvändbara direkt efter buteljering och därför skeppas dessa till Skottland.

Amerikanska bourbonfat kolas innan de används, delvis för att öppna upp porer i träet så att de ska ge med sig av sina aromer och smakämnen ex. vis vanilj.
Vid lagring är det inte bevisat att kolning har något att göra med färgen på slutprodukten.
De träämnen som kan ge ifrån sig ämnen och påverka whiskyn i slutändan är till största delen xylos, tanniner och lignin.

Sherryfat var den första typen som användes, en bidragande orsak var engelsmännens drickande av just sherry.
Dessa fat kan idag vara svåra att få tag på, beroende på kostnaden.
När whisky lagras på tidigare sherryfat kombineras vinets och whiskyns smakämnen vid ett tidigt skede i och med att sherryn varit absorberad av träet och det är först flera år efteråt som själva ekkaraktären träder fram.

Mellan den första (first fill) och andra gången (second fill) fatet används/fylls sker kolning (charring) för att förnya och återfå en del av fatets ursprungliga karaktär.
Några millimeter av fatets tidigare inre yta svarvas ned, därefter bränns fatets insida och återskapar då en del av fatets nykaraktär med de olika ämnen som finns i träet.

The Scotch Whisky Act reglerar bl. a. hur stort ett fat får vara vid lagring av whisky och maximal storlek får vara 700 liter.


Olika fatstorlekar

  • Butt (500 liter, används för sherry)
  • Hogshead (250 liter, skeppat över från USA i delar som monteras ihop i Skottland samtidigt som volymen ökas -ex. sherry eller bourbon cask)
  • After Bourbon Barrel, Dump Hogshead, Remade Hogshead (Barrel som utökats till att rymma 250 liter)
  • American Barrel/Barrel (180-200 liter, kommer direkt ifrån destillerier i USA, ex. bourbon cask)

Fattyper som ej är vanliga;

  • Bodega Butt/Gorda (600 liter, det största i bruk)
  • Puncheon (545 liter)
  • Pipe/Port Pipe (500 liter, används för portvin)''
  • Dump Puncheon (460 liter)
  • Quarter Cask (125 liter)
  • Smögens Destilleri (110 liter)
  • Kilderkin/Kinken (82 liter)
  • Rundlet (68 liter)
  • Quarter eller Firkin (45-80 liter)
  • Smögens Destilleri (50-55 liter)
  • Octave (50 liter)
  • Quarter Cask (45-80 liter)
  • Anker (40 liter)
  • Box Destilleri (Ankare) (39,25 liter
    (amerikanska bourbonfat)
  • Bloodtub (32 liter)
  • Mackmyra Destilleri (30 liter)
  • Bergslagens Destilleri (30 liter, ex Bourbon)
  • Norrtelje Brenneri (30 liter)
  • Smögens Destilleri (28-30 liter)
  • Octave (22,5 liter)
  • Bergslagens Destilleri (16 liter, ex Oloroso)

Balvenie har sitt eget tunnbinderi (cooperage).
De flesta destillerier har gemensamma cooperage (ex. vis Speyside Cooperage).

Vissa destillerier lagrar åter whisky på quarterfat (45-80 liter), whiskyn har mer kontakt med själva fatet vilket påverkar den slutliga produkten.


Fat som skall innehålla bourbon kommer från amerikansk ek som är hårdare/tätare än den porösa europeiska eken.
Bourbonfat anses vara bättre att lagra whisky på p.g.a. att den amerikanska eken växer mycket snabbare än den europeiska och därmed inte blir lika porös.
Faten ger inte för mycket påverkan och whiskyns egna karaktär bibehålles.

I Europa växer eken i ca 135 år innan den fälls, den amerikanska eken behöver ca 65 år, träet blir hårdare ju snabbare det växer.
Den amerikanska eken sågas då den inte är så porös, den europeiska eken klyvs, då den inte tål att sågas - detta har effekter på själva slutprodukten.
50% av den amerikanska eken nyttjas däremot endast 20% av den europeiska, resten kasseras.
Ytterligare en fördel med den amerikanska eken är att den torkar mycket snabbare än den europeiska, ca 1 år istället för 3 år.

Ca 2% dunstar bort årligen, angels share (Part Nan Angelen), efter 20 års lagring kan 1/3 vara borta.
Ex. vis när det anges att det är en flaska av 235 totalt från ett Hogshead där man bör få ut 357 flaskor om ingen avdunstning hade skett.
Det finns speciella skatteregler, avskrivning av varulagret med 2% per år via HMRC/HM Revenue & Customs.


Uisge Beatha
Livets Vatten


Bli medlem

GWC är medlem i SWF

2002072 - 0.08